fredag, december 19, 2008

Unga S-kvinnor Rebella- årets politiska blogg 2008?

Här kan ni rösta på årets politiska blogg 2008. Vår blogg är en av de nominerade, så lägg gärna en röst på oss och de andra socialdemokratiska bloggarna.

tisdag, december 09, 2008

Mitt hjärta blöder

Mitt hjärta blöder. Hela min kropp skriker. Nej, jag har inte blivit poet. Det är ett försök att beskriva vad jag känner när jag läser om kvinnorna i Kongo. Lisa Bjurwald skriver i DN idag: ”Föreställ dig att varenda kvinna i Stockholm hade blivit våldtagen, och du har situationen i Kongo just nu.” Hon skriver om att hon var på en paneldebatt där bland annat Monika Hauser, grundare till kvinnorättsorganisationen Medica Mondiale och den kongolesiska kvinnorättsaktivisten Immaculée Birhaheka delade med sig av sina vittnesmål. Lisa Bjurwald fortsätter:
”De råa våldtäkterna är ofta att likna vid tortyr. Kvinnor som utsätts för gruppvåldtäkter någon dag efter att ha fött barn överlever inte alltid traumat. Ett foto på den tillhörande utställningen fångade vidden av våldskampanjen: både den allvarliga unga kvinnan på bilden, hennes mor, mormor och 9-åriga syster har våldtagits. Att sexuellt våld är ett säkerhetspolitiskt problem som trots sin spridning har låg prioritetsgrad hos världens regeringar var panelen enig om.”

Jag som är så bra på att bli arg när jag läser sånt. Det är enklare att vara arg än ledsen. Men det här… Det är så överväldigande så att det förlamar mig.

torsdag, december 04, 2008

Kom igen killar - annars är ni snart stekta

Under de senaste åren har jag ofta fått höra att jag måste involvera männen i mitt arbete för ökad jämställdhet. Och jag måste anpassa min retorik till den medelålders vite mannen som annars inte kommer ge mig sitt stöd - det stöd jag behöver för att få gehör för mina idéer.

Ofta orkar jag inte det utan väljer "strategi rebell". Så jag domderar och har mig, får igenom min poäng men sällan min åtgärd. Så frågan är hur framgångsrik den strategin är. Kanske i längden.

Men. På mitt arbete försöker jag definitivt köra variant ett. Samtidigt undrar jag, nu ska vi tillsätta en grupp som ska arbeta lite som remissinstans för jämställdhet- och mångfaldsfrågor. Jag arbetar på ett företag med drygt 250 anställda, en liten majoritet män. Hierarkiskt sett är det dock många fler män på inflytelserika positioner, så vi är inget jämställt företag.

Deltagande i gruppen bygger på lust, olika avdelningar får nominera intresserade medarbetare. Inga killar vill vara med. Inga män heller för den delen. Och personalchefen frågar mig hur vi ska göra för att "få med killarna".

Ja, vad ska jag svara? Problemet ligger ju redan här. Om ingen man är intresserad av att vara med i en grupp för ökad jämställdhet OCH mångfald (det senare har ju inte med kön att göra och man kan fråga sig varför killarna springer) så är det ju svårt att få dem intresserade för ett förändringsarbete.

Eller så har jag helt fel. Det är bara så att folk har för mycket på jobbet och vill inte sitta i en arbetsgrupp till. I många fall är det säkert så. Konstigt bara att det alltid är män.

Hur länge ska man orka? Hur mycket ska man tjata? Ska man tjata? Hur mycket tålamod ska man ha? Hur förtryckt måste man bli för att förtryckaren ska se sin egen delaktighet? Hur länge ska jag orka? Eller när ska man ge upp?

"Kom igen killar - annars är ni stekta" syftade till ett önsketänkande om att "om män inte börjar jobba för jämställdhet inom 5 år så får alla sparken. Från allt. "

Kan någon fixa det? Eller hur ska vi göra?